Puss och tack

Så ligger en verklig måndag och ruvar. Jag kan inte se den, men jag känner att den är nära. Det är abstrakt och självklart på samma gång. Det är dags nu. Dags för mig att börja arbeta och dags för Freja att lära sig vinka från förskolans fönster och veta att hon blir hämtad senare men att det är med barnen och fröknarna på Täppan som hon ska dela det mesta av sina vardagar. Jag är så evinnerligt tacksam för att allt känns så bra med förskolan (och för att Freja är en så oerhört trygg liten person!) och för att jag har ett arbete som det ska bli roligt och stimulerande att komma tillbaka till. Annars hade jag haft söndagsångest galore nu. Det känns OK, men det är som att jag har små, små svarta fjärilar i magen som kittlar till ibland. Som små elektriska stötar.
Freja:
JAG ÄR BEROENDE AV DIG. Jag behöver dina glittrande ögon, dina sluga små leenden, dina trummande små fötter över golvet, din lena hy. Din doft och ditt duniga hår. Jag kan inte få nog. Så är det bara och jag kommer att sakna dig så vansinnigt om dagarna. Desto ljuvligare kommer det att bli när jag får hämta dig och jag kommer njuta av varje sekund (nej, inte överhettade overallstunder eller såja-vi-är-snart-hemma-panik-gnäll-i-vagn-stunderna, men så gott som alla) då jag får vara med dig.
Tack för det här dryga året. Det har varit den lyckligaste tiden i mitt liv. Nu börjar resten av livet, flickan min. Och- det kommer att bli jättebra.

För ett år sedan var vi med mammagruppen Mummelbyxan och du var bara ett litet frö

Idag

Puss och tack för allt. Det har varit fantastiskt  att vara mammaledig med dig.