Idag var det snökaos (som kvällstidningarna rubricerade det) igen och all busstrafik var inställd i innerstan. Jag pulsade fram i stormen och gjorde mitt yttersta för att inte halka på skridskobanan som var min väg till T-banan imorse. Morgonrusning som blivit störd och delvis amputerad är inte något man vill vara en del av. Från iskall till överhettad och stressad klev jag av vid Odenplans station och jag ansåg att jag fått en väldigt tråkig start på arbetsveckans sista dag (allt har gått som på räls hela veckan, så det kändes som en ovärdig final). Så märkte jag hur något skavde lite i dunjacke-fickan och jag fiskade upp en rund och gul liten träkloss som Freja lagt dit. Ett litet visitkort som fick mig att le. Tack, Freja. Fick en liten solstråle av dig.
Idag var Täppan stängt för planering och Freja och Markus hade en heldag tillsammans. Är glad för det. Imorgon åker Markus till Los Angeles och blir borta en vecka. När ens pussel har så få bitar märks det tydligt när en bit fattas.
Markus ögonkanaler är mycket tätare än mina. Han fäller sällan tårar. Idag rullade stora, sprängfyllda droppar nerför hans kinder och det blev tydligt att detta med att resa iväg har fått en helt ny innebörd för honom.
En vecka är bara en vecka. Det måste vi komma ihåg.
 |
| En liten värmande sol i min hand |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar