Då och nu

Då låg du alldeles stilla i mitt knä och tittade. Nu far du runt som en virvelvind. Då satt du där du blev placerad och satt kvar tills du blev flyttad på. Nu är du aldrig där du var när jag tittade nyss. Älskade då. Älskar nu. Trodde då att du skulle vara mycket stillsammare än jag vet nu. Önskar dig inte på något annat sätt. Älskar din nyfikenhet, din tydliga riktning (även då den är runt, runt), att du är så orädd, att du vill ha mer. Men det finns små stunder som jag värdesätter något oerhört. Som liknar då. När du sitter helt lugnt och tillfreds och gör så en stund. Då kan jag bli klar med det där som måste bli klart. Om jag väljer det. Ibland vill jag bara passa på att titta på dig där du sitter. Stilla.