Det har fastnat en brandbil i halsen

Nu låter det. Prata högt. Skratta högt. Skrika högt. Vråla högt. Det tycks ha fastnat en brandbil i halsen och sirenerna är nästan konstant påslagna. Små utbrott. Vägra sitta i vagnen. Frustration när vi inte förstår vad som menas. Förtvivlad och sen lycklig. Tjuta när det goda tar slut. Tjuta när det är dags att gå från parken. Kasta mat på golvet. Det känns nu. Allt känns.
Idag gick Markus upp i ottan för att spela golf och jag hade förmiddagen ensam med Freja. Vi gick ut tidigt. Det var lugnt och stilla. Titta i skyltfönster. Känna sig som i en film:  Allt synkar. Vi ler och går hand i hand. Folk ler mot oss. Trycka på knappen. Gå över gatan. Titta på hundar. Skratta. Framme i parken. Leka. Dags att gå hem för lunch och vila. Filmen slut. Gasta, vråla, inte vilja. En elektrisk ål som vägrar. Ska ligga på marken. Fönster som öppnas och huvuden som tittar ner. Undrar vad som hänt det stackars förtvivlade barnet. Försöka vara lugn. Nästan vilja lägga sig bredvid på svala marken och sparka och vråla själv, men fortsätta bära. "Såja, älskling. Såja". Möta besvärade blickar. Så hemma är allt lugnt igen.
Vi åkte sen till farmor och farfar dit Markus faster Marjam och kusin Natalie kommit för att bo i en vecka. Härlig dag! Freja fortsatte med lite hyss och gnäll och jag satt sönder en stol, men annars var allt toppen. Älskade när Mohssen och Ingrid tog med Freja och mig till parken och gungade gungbräda tillsammans.

Natalie