Moderna Museet. Lunch och en stor, mjuk matta.

Idag promenerade vi över knarrande snö och bron till Skeppsholmen då Sanna och Nicklas tagit det bra initiativet att vi skulle sammanstråla där över lunch.Fina familjen Elers var där, också. När vi ätit klart bar det av till lekrummet.

Ett riktigt fint sådant. Flickorna gick på upptäcksfärd bland klossar och vrår och vi vuxna bekantade oss också med den mjuka, stora mattan som var väldigt skön att ligga på. En bra dag.

Tiba 4 år

Igår var det fest hos  våra kära vänner Sharam & Lise då deras äldsta dotter Tiba fyllde 4 år. Som vanligt när de bjuder till kalas var det gott, varmt och generöst. Freja var i sjunde himlen då hon fick access till ett verkligt prinsessrum. (Där fanns mini-serviser, mini-hårsalongsrekvisita, prinsessklänningar, glittertiaror och dockor. Dessa ägnade hon inte en sekund eller ett uns uppmärksamhet åt. ) Där fanns en Disney-tron/fåtölj i uppblåsbar plast (tack du snälla Leonoras pappa som förbarmade dig och blåste upp den. Jag pallade ej.) som var fin att sitta i. Där fanns stora barn att speja på och dra lite i håret. Där satt de vuxna på golvet och det är ju alltid toppen.

Vi har börjat med ny sängtid för Freja (Inte sant. Haft för avsikt att, ska det stå). Inför den stundande vardagen med förskola (det SKA ju hända, det vet vi ju...) och vanliga arbetstider måste vi vänja oss vid tanken på att lämna sänghalmen före nio på morgonen och då måste ju dotra sedemera lägga sig tidigare än hon gjort (åtta). En kväll klarade vi det. Men sen blev det igår och vi förstod att tårtorna som serverades efter maten kom från Xoko och då var vi såklart tvugna att vänta. Freja kom i säng halvtio och vi svalt inte ihjäl igår heller.

En verkligt GOD JUL

Juldagen. Idag ligger lugnet tryggt och varmt över rummen på Bondegatan och vi är så glada för den fina jul vi fått. Redan i somras utväxlades oroliga fraser om hur det skulle bli eftersom vi ju är så många som vill dela den- julafton. Vi har till slut fått acceptera den i skilsmässogenerationen vedertagna traditionen med "varannan jul" och i år var det familjen Palmstierna  & Co som fick 24:e och Sepehrmanesh & Co den 23:e eftersom farmor Ingrid och farfar Mohssen skulle resa till casa Marisa arla morgon idag.
At the end of the day får vi bara vara glada att vi har så många kära att vilja fira med och se till att en dag bli så välgödda att vi kan trolla fram ett hem som rymmer båda familjerna.
Vi hade så trevligt båda dagarna att vi helt enkelt missade att ta bildbevis. Hittade ett kort i Markus telefon som får bli det lilla bokmärket som visar julen 2010. Frejas andra i ordningen.
Där syns moster Alexandra, kusin Maya, kusin Noa (Lucia dagen till ära), morbror Nils, Freja och jag.
GOD JUL!

Där kom de. Tårarna!

Visst har det rullat någon enstaka när Freja varit förkyld, men nej. Hon har faktiskt inte gråtit tårar ordentligt. Gråtit har hon gjort men kinderna har förblivit torra. Tills idag, nästan på dagen 13 månader efter hennes födsel, då hennes kanaler öppnades och tårarna rullade. Det var så stort att jag var tvungen att dokumentera det (stackars unge). Hej tårar! Vi ses säkert snart igen.

Den här vintern tar sitt jobb på allvar.

Nu har vi tänt det 4e ljuset och julafton står för dörren. Ute är det nästan overkligt vitt och vintern gör sitt yttersta för att verkligen vara närvarande i allt. Löpsedlar, kollektivtrafik, fotgängare, flygplatser, skomakare, snöröjare,elbolag, pulktillverkare med flera tar varandra i hand och enas kring den och allt vad den för med sig (där inräknas även sjukdomarna. ALLA är sjuka. Så också vi i perioder. Imorgon ska Freja få gå till Dr Modin för första gången och vi hoppas på en bra hostmedicin så att vi får sova bättre alla tre).

Sjukstuga på Södermalm

Satte mig upp i sängen inatt som stött av el-chocker när jag hörde ljudet. Freja kräktes. Vi vet ju att vinterkräksjukan börjat hälsa på i stan och jag tänkte att nu är den här. Tack och lov verkar det som att det var något annat och lite mildare för det kom inget mer sen. Men, Markus är hemma (ska vi någonsin bli friska igen?) efter hostattackernas mest intensiva natt och jag njuter lite i smyg. Han ska följa med oss och äta lunch (Matkultur ligger ju bara över gatan och "tar ju mer energi att laga mat än gå dit") och jag har kunnat slänga i en tvätt. Bara en sådan sak.

Ska man vara sjuk ska man vara det tillsammans med dem man älskar allra mest.

INGLIS och Brunch

Vi har varit krassliga en tid nu, alla tre. Hosta, förkylning och allmänt "urr" har kramat musten ur oss i omgångar men liksom inte släppt taget helt på veckor (månader?) och vi har förstått att det "någon skit som går" och att den envisa hostan retat väldigt många och väldigt länge. Vi har legat ganska lågt på grund av detta. Man har ju ingen större lust till någonting när man mår som vi gjort. Freja - åh, tappra unge!- har i och för sig varit lika glad som alltid, men hon har fått hållas tillbaka från vinterbackar och aktiviteter också för att hon varit ordentligt förkyld. Men så kom inbjudan från familjen Blide-Ronthén som ett gyllene kuvert från posten; vi ombads komma på brunch till deras spatiösa vindsvåning (hurra för en icke lyhörd lya med fria ytor, en massa leksaker och stora famnar, inte minst). Det var precis vad vi behövde. Väl hemma har Frejas sömn redan hackats sönder av host*host*host och Markus och jag känner oss riktigt svaga, men OJ vilken medicin det var för själen. God mat. Ungar i storlekarna veckor till 9 år och föräldrar som igår (nåja) var krogrävar och idag kunde skåla för det nya livet som är så fint, ändå. Tack för idag Hjärtat, Niklas och Inglis! (Inglis är Ingrids nya namn efter deras Thailandsresa som vi, gröna av avund, följt på bloggen littlemissingrid.blogspot.com ) Inglis är en toppen-kompis till Freja. Hon är tuff och står på sig. Det är inte varje dag Freja får närma sig en någorlunda jämnårig person som inte blir rädd för hennes direkta sätt och starka nypor. De leker på samma nivå.

Matkultur

Minst 3 gånger i veckan äter Freja och jag lunch på Matkultur (en restaurang som ligger precis över gatan från vårt hus). Nåja, JAG äter lunch och Freja sällar mest. Det har blivit så att vi hamnar där så ofta av flera anledningar. De uppenbara är såklart att vi bara behöver gena över gården och skutta över gatan för att komma dit (och således skippa vantar, overaller och annat krafs om dagen känns sådan och vi inte har bråttom iväg tíll annat direkt efter) och att maten är god. Där finns också en röd barnstol som direkt bärs ut när personalen ser oss och där finns den fina personalen. Där finns Arvid. Där finns Matilda. Där finns CARLOS (det är kärlek.). Freja får riktig VIP-treatment och alla är så rara mot henne/oss. Våra små visitkort i form av brödbitar och annat skräp som alltid ligger under röda stolen verkar ingen bry sig om (visst- de sopas bort varje dag, men ingen suckar över dem) och ibland får vi bonus-dessert. Åh Matkultur. Vi kommer att sakna luncherna hos er. Små stunder av lyx i vår vardag.

Hej då

Alldeles nyss tyckte Freja att det var festligt när man sa "Hej då", för då kunde hon vinka och det var roligt. Nu har hon förstått att efter "Hej då" kommer en dörr som stängs och (oftast) att pappa går för att inte komma tillbaka på en gång. Våra morgonrutiner ser nu ut såhär: Freja vaknar kl 8 och går sedan med på att ligga mellan oss i vår säng och gosa/klättra/slumra/peta/streta/kela till kl 9 (vi vet att vi snart måste börja bli bättre på att stiga upp och ställa om till "VARDAGEN" som väntar runt hörnet om/när  Freja kommer in på dagis och jag ska börja arbeta som vanligt, men njuter av att stanna i sängen just nu). Sedan klär vi på oss morgonmyskläder (det är ruggigt i köket. Kallt ute.) och tänder en massa ljus. Freja får gröt med äpple och en liten bit ost (förut var det banan hon ville nibbla på, men nu ost) och vi får alltid kaffe (jag i min löjligt stora kopp som vi kallar Big Boat) och några varianter på frukost som vi varvar mellan. När frukosten är uppäten får Freja borsta tänderna och vi leker lite. Markus gör sig i ordning, gosar med Freja en stund och så... " Hej då". Freja ler och vinkar. Vill tillbaka till hans famn från min  igen. Hon får en till kram. Sedan tillbaka till mig. Markus går. Vi stänger dörren. Freja förstår. Hon  ropar "DADA" och ställer sig vid dörren och gråter. I trapphuset går Markus med tunga steg och jag försöker trösta vår unge. Det blir alltid bra igen, men det gör ont att säga "Hej då".

Ovisshet

Markus och jag känner båda oro för att det inte löst sig med förskola för Freja. Vi hade hoppats få ett (positivt) besked om plats nu i december, men förstått att vi måste hålla ut till januari och att vi inte kommer få plats på någon av de 5 kommunala vi sökt till och att det ser oerhört dystert ut även på de 6 privata. Att lämna henne kommer vara svårt nog. Att dessutom inte kunna få välja till vem eller veta att hon får plats på Söder (eller ens i innerstan) känns grymt. Hon kan bli placerad  var som helst i stora ( i sammanhanget) Stockholm. Det ligger som en liten  borr i magen. Usch. Det här året har gått så fort. Snart dags för en massa nytt. Det känns som nyss vi satt helt rusiga med Freja på väg hem från BB.

Hosta

Frejas nedriga rethosta håller i sig och vi bestämde oss efter en stunds velande för att låta pulkan vila och stanna inne. Därute var det 10 minusgrader och luften säkert torr och kall att andas för en liten irriterad hals. Det blev städning och lite barnsäkring istället för utomhuslek, men Freja kändes nöjd med dagen ändå. Imorgon är det första advent.

Vargavinter

I fjol var vintern bister, kall och lång. Kylan slog rekord och Sverige drabbades av diverse köldrelaterade chocker. Vi värmde oss i vår kärleksbubbla sedan Freja föddes den 22 november och vi därför - helt legitimt- kunde stanna inne under dunbolster vid kakelugn och nästan helt ignorera vargavintern. I år spår de som kan väder (som ju förvisso nästan alltid har fel) att vi har en lika tung en framför oss. Lång och kall, ska den bli. Nu är Freja nyss fyllda ett år och vi kan inte bubbla oss längre. Vi måste ut i kylan. Efter några stormiga dagar (Freja hatar när det blåser i hennes ansikte) då vi mest lekt inomhus var det så dags för premiärturen i pulkan som vi köpte på en loppis i Sörmland i somras (då det var 30 grader varmt) iklädd den ofantligt stora men härliga overallen vi fått låna av Tiba (som så många andra guldkorn i garderoben) i vår älskade Vita Bergspark. Idyllen var total då snön fortfarande låg kritvit och allas- vuxnas, barns, hundars- entusiasm var total. Man väntade nästan  på alla Bullerbybarn där i backarna. Freja var överlycklig och vi håller tummarna för att snön ligger kvar lika vit och fin till helgen då pappa Markus ska få följa med ut. Vi håller också tummarna för att den trista rethostan som river i Frejas hals sedan igår (även premiär för hosta) drar dit pepparn växer och stannar där.