Hej då

Alldeles nyss tyckte Freja att det var festligt när man sa "Hej då", för då kunde hon vinka och det var roligt. Nu har hon förstått att efter "Hej då" kommer en dörr som stängs och (oftast) att pappa går för att inte komma tillbaka på en gång. Våra morgonrutiner ser nu ut såhär: Freja vaknar kl 8 och går sedan med på att ligga mellan oss i vår säng och gosa/klättra/slumra/peta/streta/kela till kl 9 (vi vet att vi snart måste börja bli bättre på att stiga upp och ställa om till "VARDAGEN" som väntar runt hörnet om/när  Freja kommer in på dagis och jag ska börja arbeta som vanligt, men njuter av att stanna i sängen just nu). Sedan klär vi på oss morgonmyskläder (det är ruggigt i köket. Kallt ute.) och tänder en massa ljus. Freja får gröt med äpple och en liten bit ost (förut var det banan hon ville nibbla på, men nu ost) och vi får alltid kaffe (jag i min löjligt stora kopp som vi kallar Big Boat) och några varianter på frukost som vi varvar mellan. När frukosten är uppäten får Freja borsta tänderna och vi leker lite. Markus gör sig i ordning, gosar med Freja en stund och så... " Hej då". Freja ler och vinkar. Vill tillbaka till hans famn från min  igen. Hon får en till kram. Sedan tillbaka till mig. Markus går. Vi stänger dörren. Freja förstår. Hon  ropar "DADA" och ställer sig vid dörren och gråter. I trapphuset går Markus med tunga steg och jag försöker trösta vår unge. Det blir alltid bra igen, men det gör ont att säga "Hej då".