När vi kom till Bokarby sken solen från en nästan overkligt blå himmel och våra gamla lönnar släppte sina löv som ett stilla, sprakande regn. Vi började kratta och göra högar tills vi insåg att naturen tagit över. Det hjälpte inte att försöka hålla täcket tunt, utan tomten skulle bäddas ner inför vintervilan och vi lät så krattan stå. Det blev vår sista helg och vi förberedde huset för vintern. Vi njöt av sol och allt ögongodis och sov så skönt i det knäpptysta, kolmörka rummet som var så långt ifrån stan. Vi eldade och svepte om Freja i filtar och skålade i bubbel. Vi tog farväl av våra grannar och tog emot fru Fischerström som plötsligt stod i trädgården med sin son. Hon var den som bodde i huset i 28 år före vår tid tog vid, och det var ömsesidigt skönt att ses och konstatera att vi kände lika varmt för Bokarby. Hon ville besöka sitt älskade sommarhus en sista gång, och hon lovade oss att komma tillbaka till sommaren om hon kunde. Om det inte blev hennes sista utflykt.
På söndagen när Per-Martin tömt vatten-systemet och allt var stängt och släckt åkte vi så genom skogen med ett hus vi ska längta efter genom hela vintern bakom oss. Vi åkte till farmor och farfar på vägen hem för att hinna krama på dem inför deras resa till Ayamonte. Nästa gång vi ses blir till jul.
Så; nu är vi stadsbor på heltid igen. Nu blir det till att tända kakelugnarna och fylla den mörka tiden med ljus och värme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar