var det värre än jag trodde. Hon andades tungt och var alledeles för... lugn. Jag lyckades få tid hos läkaren på vår vårdcentral. Läkaren var snäll och väntade in oss så vi slapp åka till akuten. Hon uppvisade symptom på falsk krupp och när vi tog tempen visade den nästan 39 grader. Läkaren var lugn och snäll. Freja en hjälte. Jag påminde om Alfons-filmen vi sett på bio i helgen. Den alldeles nya. Den där en äldre herre kunde trolla. Sa att läkaren också kunde det. Han la några tabletter i vatten och vips var de borta och kunde drickas. De hade otäck smak (kortison för att lätta upp andningen) men lite tranbärsjuice hjälpte oss och medicinen kom ner. Vi gick långsamt hemåt. Jag bar kassar, handväska och Frejas ryggsäck när hon började hosta. Ögonen spärrades upp och jag förstod att hon inte fick luft. Kände inte marken under fötterna. Plötsligt gick jag gråtandes med min lilla unge i famnen bredvid en mamma med barnvagn som plockat upp allt jag bar på och med lugnande, varma ord följde oss till porten. Freja andades igen och tröstade mig. Mamman hoppas jag att jag ser igen så att jag kan tacka henne för att hon fanns där mitt i vårt lilla tumult. Nu på morgonen ringde trollkarlen från vårdcentralen för att höra hur allt gått och jag kände mig så ödmjukt tacksam för fin och snabb hjälp igår. Idag har febern gått ner och Freja har sovit med huvudet högt. Hostan är mindre skällande och hon är inte lugn längre... Hon är tillbaka!
Ikväll kommer Markus hem som vi saknat så och imorgon åker jag i två nätter till Köpenhamn. Efter intensiv tid med Freja blir det säkert skönt att vara där, även om det ju är första gången för mig att lämna. De klarar sig säkert... Jag också?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar