Ensam natt

Inatt kom hon aldrig in till vår säng. Det gör hon alltid annars. Tiden varierar mycket, men före gryningen vaknar vi av samma sak varje natt; ljudet av vår lilla som först klättrar ur sin säng, sen tar sig in till oss via köket där nappskålen står -rafs, rafs, rafs efter godaste nappen som ska hittas i mörkret eftersom den hon haft vid nattning alltid ramlat ur munnen och är osynlig i rufsig säng- och sen trummandet av fötterna mot golvet och snabbt upp mellan oss. Det är ett ögonblick det handlar om, men en stund jag vant mig vid. Imorse vaknade jag före klockan och saknade den varma lilla kroppen bredvid mig. Ingen Markus heller. Sängen kändes stor och kall och lyckan var total när hon kom in och förvånat frågade om det redan var morgon... Hade längtat efter henne i sömnen.