När verkligheten plötsligt ruskar om en

Nu gäller det att hålla i sig så man inte ramlar av. Så fort går det. Dagar som är för korta. Telefoner som piper och ringer och nätter med för lite sömn. Två vuxna som småjoggar och försöker hinna med. En liten som får haka på på färden. Hastiga avsked utanför cykelrummet med Freja i vagnen om morgnarna. En mot förskolan och den andra som ska hinna med bussen. Nästan glömma att säga hej till varandra när man kommer hem då Freja fått den långa kramen man längtat efter att ge (och få). Så plötsligt ruskar verkligheten tag om en och påminner en om att man måste se. Veta vad man har. Hur flyktig den kan vara (verkligheten, alltså). När Markus nu begravt två vänner den senaste tiden blir blicken liksom klarare. Tacksamheten. Det blir så oerhört tydligt. Vi har varandra. Vi har Freja. Stanna upp. Hämta andan. Komma ihåg att säga hej när man kommer hem. Att ge varandra kärlek.