Att bo i en by

Markus och jag har funderat lite över vårt boende på landet. Att vi hyr huset som vi förvisso älskar men som skriker efter omsorg djupare än det vi tagit oss tid och råd att fixa. Ska vi investera i det när det inte är vårt? Vore det bättre för oss att hitta ett hus med lite högre standard och som vi kunde åka till året runt? Vi gjorde en liten utflykt för att titta på just ett sådant hus som var till salu. Det var både vackert och bekvämt. Med många värdiga sovplatser för gäster. Men det låg vid en väg. Och trädgården var... inte en park. Så många fördelar. Närmare vattnet. Men...

När vi körde tillbaka in på "vår" väg in till "vår" by blev jag så glad inombords. Där väntade "vårt" skraltiga och snea hus. Där väntade Mira ivrigt på att få leka med Freja. Där väntade Sanna på Vreten och familjen Hetta. Där vinkade Kjell och Anita så vänligt när vi kom. Att bo i en by. Där Markus gör en stor tomatsås och kokar pasta till ett helt kompani när det är dags för middag. Där barnen trängs i vår soffa och där man kan sova över och vara trygg hos sin granne som också är sju och ett halvt år. Där Castor kan springa fritt och där lökarna jag satte i fjol nu sprider sådan pirrande glädje i form av tulpaner och narcisser. Att bo i en by är så mycket värt. Där hör vi hemma just nu. 

Valborg och Bokarby-öppning

ÄNTLIGEN var det dags för öppning av huset. Vi körde ut efter Frejas teater via farmor och farfar där vi åt lunch och firade att Mohssen fyllt år. 

Ute i Bokarby hade våren tvekat och allt var fortfarande i knopp förutom krokusen som muntrade upp trädgården. Men där fanns löften om varmare dagar och att det gröna snart exploderar. 1 maj bjöd på strålande sol så det har säkert hänt en massa redan till helgen som kommer. Huset var lika rufsigt som vanligt och lika älskat som alltid.